Bo Hansson och serveringsskålen

Den gamle sportreportern Bo Hansson har just nu ofrivilligt hamnat i mindre positiv dager på löpsedlarna. Han var och tittade på en hemmamatch med AIK i en av de sista matcherna som spelas på Råsunda Fotbollstadion innan arenan stängs och rivs och det är dags för Friends Arena att ta över.

Han tycks fortfarande ha tillträde till pressläktaren och enligt vad han själv sagt så frös han och satte sig hos sin kompis Mats Strandberg som var webradioreporter i tjänst vid tillfället. Bosse ville komma ifrån snålblåsten på läktaren och så hamnade han i blåsväder i radiohytten istället.

Olyckligtvis så muttrade Bo Hansson nedsättande kommentarer om spelare bottnande i deras etniska bakgrund och ännu mer olyckligtvis så hördes hans kommentarer i radiosändningen. I efterspelet så har även Mats Strandberg drabbats på så sätt att han får känna sig blåst på fortsatta kommentatorsuppdrag. Båda har åldern inne för att ha sitt aktiva yrkesliv bakom sig men har på senare tid frilansat då och då. Men även om det inte blir några nya kommentatorsuppdrag kommer de nog få ta plats på något sätt i nya Friends Arena.

Det har babblats mycket om Bo Hansson under åren. Både om hans statistikrabblande när han refererade matcher som om hans eget privatliv, där han ansågs vara en udda figur.

Om man jämför vad Bo Hansson nu sagt med hur snacket har gått om Bo Hansson så kommer jag tänka på det gamla ordspråket: ‘Kasta inte sten i glashus’.

Bo Hansson är en belevad man. Det vågar jag säga utan att för den skull ta ställning till den nu aktuella blamagen. För att hugga ett annat gammalt ordspråk så gäller att ‘även solen har sina fläckar’. Och apropå solen kan jag väl få skriva en liten solskenshistoria då, som man åtminstone kan få dra lite på munnen åt, inte snörpa åt snett utan mer format som ett litet leende. 😉

En gång för länge sedan, då jag gick i skolan och det var dags att komma ut på en arbetsplats för lite arbetslivsorientering, så skrev jag att jag ville göra den på Sveriges Radio, om jag fick. Till min stora förvåning och glädje så uppfylldes faktiskt mitt förstahandsval. Från en annan del av Stockholm var det en annan ung man som också kom och fick göra samma sak. Så vi två roterade runt på olika avdelningar, där vi fick göra nya bekantskaper för varje dag. Och de var sannerligen inte dåliga, för ska de va så ska de va, så det blev med den tidens mediaprofiler.

Givetvis fick vi varsin dag på Sportredaktionen. Min kompis fick vara med Åke Strömmer som höll i sändningarna hans dag. När det var min tur så var det Bo Hansson som höll i trådarna. Chef för hela klabbet med alla sportreportrar var på den tiden Lennart Hyland. Jag minns att jag fick höra några olika historier om honom. Sportreportrar är ett gladlynt och pratsamt släkte och självklart försitter de inte en chans att berätta en s k god historia, gärna om den är lite skrovlig. 😉

Lennart Hylands arbetsrum var en historia för sig. Han varvade ju jobben som sportreporter med att leda olika underhållningsprogram. I ett av de många tv-programmen hade någon skickat ett mjukisdjur till honom. Och stolt och glad så hade han presenterat det i sändningen. Givetvis var det många runt om i Sverige som tyckte att de kunde göra precis samma sak. Så det vällde in mjukisdjur i stora lass till Lennart Hyland. Och vad gör man av dem, om man nu inte har hjärta att slänga dem, och inte räds att visa dem för alla andra. Man placerar dem i sitt arbetsrum så klart! 😀

Så när man gick in i Hylands arbetsrum så om man förväntade sig en massa pärmar i bokhyllor så blev man förvånad. Hyllorna var fyllda med mjukisdjur istället. Ja, inte bara hyllorna. Golvet och alla möjliga andra ställen fick också ge plats för dem. Det var ingen tvekan om att när man trädde in i detta rum så förstod man att det var en väldigt folkkär person som hade tagit rummet i besittning. Tur att det var ett stort rum så alla mjukisdjuren fick plats. Jag tror även Hyland fick plats. 🙂

Hyland själv syntes inte vara så glad i att det sprang ‘småttingar’ i krokarna på hans arbetsplats så han höll lite distans. Men annars ska jag generellt säga att under de dagar jag fick vara på Sveriges Radio så var de radioprofiler jag fick tillbringa dagen hos ytterst vänliga och pratsamma (kanske låg i yrkets natur). Jag har ju varit på några andra ställen och ‘arbetslivsorienterat’ också och där fick man väl stå och titta på eller också sattes man i arbete som en extra arbetskraft. Så inte på Sveriges Radio. Där fick jag vara delaktig och vara med och förbereda programmen. Skriva några små manus och så.

Den här dagen var det Sportextra i radio med allsvensk fotboll som skulle förberedas. Det var matchstatistik och laguppställningar som skulle tas fram. Sådant som Bo Hansson säkert mer än gärna förbereder sig med. 🙂 Sedan var det inspelade inslag med andra sporter som togs fram för att kunna slängas in då det inte hände så mycket på fotbollsarenorna. Typ var halvtidspaus och så. Sägas ska att alla förberedda inslag sändes inte. Var det mer udda sporter med mindre publik så kunde det hända att de inte hanns med. Men de fanns där utifall att… Sport är ett område där det i långa tider funnits en tradition med frilansjournalister som fått betalt per införande. Typ per rad eller minut eller vad det nu var för medium det gällde. Blev det inget införande så blev det inget arvode heller.

Till detta kommer att all teknik kollas i studion inför sändning, med att alla ledningar fungerar till de olika arenorna, ljudinställningar m m. I studion minns jag också att Lennart Björklund jobbade, bror till Lars-Gunnar Björklund.

När själva radiosändningen startade så skulle den ju hålla på några timmar, med alla fotbollsmatcher och ett urval av annan sport som skulle med. Så när förberedelsearbetet var klart så var det dags för lunch så man skulle stå sig några timmar i studion.

Vi satte oss i Bosse Hanssons merca och så drog vi iväg med full fart till ett matställe som han gillade och där bjöd han mig på lunch. Som en liten poäng kan nämnas att stället ifråga drevs av folk med annan etnisk bakgrund än Bo Hansson. Men Bosse gillade stället och personalen och tyckte att jag skulle prova någon av rätterna med för mig exotiska namn, som de hade på menyn. Men jag ville ta något som jag förstod vad det var och lyckligtvis hade de också något så svennigt som spagetti med köttfärssås. Perfekt! Det beställde jag. 🙂

Dags att äta. Serveringen skedde lite fint så där, med spagettin för sig och köttfärssåsen för sig. Och så kunde man själv välja hur mycket man skulle ta. Jag plockade runt lite bland alla grejer på bordet och så bestämde jag mig för att sleva upp köttfärssåsen ovanpå spagettin. Och visst, det smakade både hemtamt och bra. 🙂

Vi satt där och pratade och rätt som det var så tittade jag lite närmare på min tallrik. Eller var det en tallrik egentligen? Jag hade placerat fatet med spagettin ovanpå en annan tallrik och då insåg jag plötsligt att jag satt och åt spagettin ur serveringsskålen! 😀

Jag hade missat att jag BÅDE skulle ta spagetti från en serveringsskål och köttfärssås från en annan serveringsskål och sedan placera det i de proportioner jag ville ha på den där underliggande tallriken. Så kan det gå när man inte är van att gå på fin lokal med fint porslin, fin mat och fin personal. 🙂

Med mätt i magen så blev det sedan dags för sändning. Jag fick sitta mitt emot Bosse i studion och det hela förlöpte helt felfritt med alla ledningar och annat. 🙂

Så gick det till när Bo Hansson bjöd på lunch. Jag visste inte bättre än att äta ur serveringsskålen! När jag sedan sett Bo Hansson i alla sportsändningar sedan dess så har han för mig varit förknippad med denna serveringsskål. 😀

Peter

Annonser

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s