Barnen kan inte bara gå bakom skolan och samla kottar

Jag ser i en artikel i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/barnen-kan-inte-bara-ga-bakom-skolan-och-samla-kottar) att biogeovetaren Ulf Lovén menar att vi blir alltmer ovana vid att vistas i naturen, och inte förstår hur vi ska bete oss där. Han menar att det beror på urbaniseringen, att allt fler flyttar till städerna. Och så tycker han alltså att det inte räcker att gå ut några timmar bakom skolan och samla kottar för att skaffa sig genuina naturupplevelser.

Jag vet inte direkt om jag lekt så mycket med kottar. Det var nog leksaksbilar, uppvuxen som jag var i en ytterförort till Stockholm. Däremot så tycker jag väl att jag växte upp med en del ‘genuina’ naturupplevelser. ‘Stan’ för mig definierades som innerstan, och där var det ytterst sällan man var. Däremot så var det bara att traska iväg några hundra meter från bostaden så var man i en första antydan till skog. Gick man någon km så var kände man nog att man var mer i naturen än i någon ‘stad’.

Vi hade bil i familjen och den fyllde två funktioner. Dels var den ett sätt att förflytta sig på semestrarna. Jag har nära släkt i både södra, västra och norra Sverige så den var ett praktiskt färdmedel när man skulle åka dit och hälsa på. Och sedan på helgerna så tog vi bilen minst en av dagarna och åkte ut i naturen och vistades där. Det var till naturen man kom på helgerna och inte stan.

Sedan var jag med i scouterna. Det var inte bara så att vi lärde oss slå knopar och lära oss att ‘vara redo’. Vi lärde oss umgås med naturen också, och framförallt hur man kan använda de resurser som finns i naturen. Vi åkte på läger på somrarna och vissa helger övriga årstider drog vi iväg till någon stuga och övernattade där och lärde oss allt möjligt om naturen och hur man hitta saker där. 🙂

När man var på läger så ingick alltid någon ‘hajk’. Då fick man ta några utvalda verktyg och kläder i ryggsäcken, fick karta och kompass i handen och så skulle man orientera sig fram till någon plats långt bortom allfarvägarna. När man väl vandrat större delen av dagen så var det inte frågan om att resa något tält då man kom fram, utan då vidtog förberedelser för att övernatta i det fria. Kvaliteten på den övernattningen berodde på hur mycket vi fick till det i form av ett egenhändigt tillverkat vindskydd, byggt av vad skogen och naturen i närheten kunde ge. Det var små slörar och granris och annat smått och gott som man kunde använda. Sedan surrade man ihop sitt vindskydd för natten. Den hade formen av ett liggande V, där två långa ‘pinnar’ vilade mot marken i ena änden och mot en klyka på en pinne som stod rakt upp i andra änden. Och så förbands det hela på lämpligt sätt och granris fick vara både golv och tak.

Maten lagade man till på en liten lägereld som man först byggt med stenar efter konstens alla regler. Man ska inte elda direkt på en berghäll utan lägga en plan sten underst så inte värmen från elden skadar det som finns under. Hur man hittar torrt fnöske för att få elden att ta sig ingick förstås i det man fått lära sig innan. Men det kunde hända att när man vandrat hela dagen och sedan byggt skydd för natten så hade man inte riktigt motivationen att ge sig ut och leta fnöske. Det fanns ju fotogen tillgängligt i fotogenlyktorna. Så när ingen ledare fanns i närheten som kunde tänkas se vad man gjorde, så stänkte man en skvätt fotogen på kvistarna man fått ihop, så tog sig elden snabbare än man hunnit stava till fnöske. Vi brukade kalla fotogenet för ‘scoutvatten’. 😀

Det praktiska hantverket i alla de olika aktiviteter man behöver kunna när man ska slå läger under bar himmel, hade vi först fått lära oss på de där helgövernattningarna jag nämnde förut. Det hela liknade väldigt mycket hur det ser ut i programmet ‘Robinson’ idag, med undantag av att istället för att vi dumpades på en strand så fick vi först vandra en rejäl sträcka genom skogen med packning på ryggen.

Och sedan bestod somrarna till en del av veckor boende i en liten primitiv sommarstuga vid en vacker sjö i norrland. Det var inte tal om att ha elektricitet, vatten på tomten eller telefon. Eller ens en väg. Det fanns två sätt att ta sig till stugan. Antingen parkera vid närmaste grusväg en km bort och trava genom skogen. Eller också ta sig med båt över sjön. Värme fick man genom att elda i en kamin. Vatten kunde man ta från sjön och koka så det blev drickbart. Om man inte släpade på en vattendunk som man fyllt på någon lämplig bensinmack. Belysning på kvällarna fick man med hjälp av levande ljus och fotogenlyktor. Maten lagades på gasolkök. Och så var det mycket travande i skogen för att plocka bär eller släpa på saker, fiska aborre i sjön eller segla när man hade möjlighet att få låna någon segelbåt. Och vedhuggande för att få upp värmen. 🙂

Lägger man ihop alla veckor i den där stugan, så kommer man upp i månader. Eller jag skulle vilja säga år. Enda gången jag plockade kottar var nog för att lägga i botten på en liten brasa som man gjorde upp för grillning. Det blev bra glöd av dem. 🙂

Biogeovetaren Ulf Lovén tycker att det är skolan som ska ta en aktiv roll för att skaffa barnen naturupplevelser. Det är ingen hejd på allt som man tycker att skolan ska ‘fixa’. För min del har ingen av de naturupplevelser jag nämnt det minsta med skolan att göra. De gick att fixa ändå. 😉

Artikeln avslutas med att naturupplevelser kan man bära med sig hela livet. Och det tycker jag nog att jag gör. Först och främst i form av många trevliga minnen från olika sorts naturupplevelser. Men dessutom att jag inte är alldeles bortkommen med att göra upp eld, veta vad det är jag ser i skogen och om behov uppstår kunna göra något av det också. 😀

Peter

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s