Kreutzer-etyder

 

Jag håller på att gå igenom gamla ‘sparningar’ för att se vad jag kan göra mig av med och vad jag behåller… lite till. 😉

Och då har jag kommit till min gamla härliga notsamling. Jag är uppvuxen i en musikalisk familj och musiken har alltid varit levande för mig, min släkt och musikervänner. För mig blev det så att jag kom att spela violin, eller fiol som vi förstås alltid sade. Inte bara för eget bruk och ibland som solist med ackompanjatör på piano utan i orkestersammanhang också. Det var den starka och maffiga Musikskolan som möjliggjorde allt detta. Flera av mina kompisar gick vidare från den hyfsade amatörnivå vi befann oss på till att bli professionella musiker inom den ‘klassiska musiksfären’, några av dem namnkunniga där. Hade jag satsat ordentligt hade kanske jag också platsat där, men så blev det inte. Det har fått förbli ett viktigt fritidsintresse. 🙂

Min fiollärare hette Anders Sparf, bördig från Dalarna och med rötter inom folkmusiken. Han lärde mig mycket om andningens betydelse och att musiken skulle utgå från kroppen och själen. Spelar man t ex en folkdans så ska musiken följa den naturliga rytmen i dansen och inte tvärtom. Man ‘ackompanjerar’ dansarna, kan man säga. Och då måste man själv röra på kroppen när man spelar, så man känner rytmen inom sig. Även när man spelar andra stycken så ska man leva med i musiken. Då kan man förmedla en känsla och då blir musiken levande. 😀

Genom Anders Sparf fick jag också uppträda och vara med i olika sammanhang. Musikskolan hade många orkestrar och spelgrupper, men man hade också en speciell symfoniorkester som skulle vara ett ansikte utåt och visa hur långt man kunde nå inom deras hägn, och där fick jag vara med. Det behövdes fler altfioler där och så kom jag att spela också det instrumentet, vilket blev mitt huvudinstrument i orkestersammanhang.

Tillbaka till min nothög. Ja, några av de musikstycken jag gillade allra mest sparar jag förstås. Men en notsamling som ger mig blandade känslor och som jag bestämt mig för att offra heter ‘Kreutzer – 42 etüden für Violine’. Detta är klassiska övningsstycken, i den meningen att har man spelat fiol så har man förr eller senare kommit till de ‘fruktade’ Kreutzer-etyderna. 😉 Åtminstone gjorde man det när jag höll på. De var skapade just för att öva på, och hade man kommit dit var det liksom en referens eller bekräftelse på hur långt man kommit. Jag minns att mina spelkompisar, när de börjat med dessa, brukade fråga om inte jag också skulle börja med dem. Men då höll jag på med Ave Maria, Träumerei eller varför inte Air som jag faktiskt också klinkat på piano, och jag var så nöjd med att få spela denna vackra musik.

Men så var det dags. Jag skulle gå till nothandeln och köpa Kreutzer-etyderna. Och där stod jag med min feta notbok och ännu mer fett med noter. 😉  Hur är det då med dessa Kreutzer-etyder då, kan man andas efter dem? Inte särskilt bra, måste sägas. Jag tror innerst inne att min fiollärare tyckte samma sak. Det är en lång radda toner som ska gnidas och gnuggas på, sida upp och sida ned, och visst kan man finna vissa sköna harmonier i dem, men… inte är de särskilt minnesvärda. De var helt enkelt något som skulle göras, så var det med det. 😉

Fast jag kommer ju ihåg dem… men gärna svagt. Jag hittade en notering på ett stycke som skulle övas på till 17/1 något år, oklart vilket, men det kan i alla fall vara lite kul att återge hur det såg ut. 🙂

Peter

 

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s