Storpack tablettaskar

Det är vanlig vardagskväll i mataffären. Som sig bör så är flera kassor öppna och köerna ringlar sig en bit bort medan människor i alla åldrar, gamla, unga och barn disciplinerat står och väntar på sin tur att få sina matvaror vägda och scannade. Det är bister vinterkyla utanför så alla står med tjocka ytterkläder på sig.

Med sedvanlig blick scannar jag köerna och så låter jag reptilhjärnan avgöra vilken kö som är kortast. En är markant kortare. Eller, det är åtminstone färre som står i den. Då väljer jag alltså snabbt just den.

Öhhh… nu vaknar storhjärnan där de lite mer reflekterande tankarna understundom hör av sig och talar om att de finns. Vad var det för ljud? Några placeringar framför mig. En liten pojke står och slänger med en sådan där liten kundvagn med låg höjd, tänkt att köras av dem som ännu tillhör det uppväxande släktet. Och ur munnen kommer de mest hjärtskärande skrik man kan tänka sig. Bredvid står vad jag förmodar är hans pappa, och pratar lugnande och säger att snart är det deras tur och de ska betala.

Vad är det som har hänt den lille gossen? Kärvar hjulen på den lilla kundvagnen. Vill han hellre köra den stora kundvagnen som hans pappa har. Svettas han i den tjocka overallen han har på sig? Har han ont i magen? Har de varit dumma mot honom på dagis?

Jag är verkligen brydd. Fler än jag blickar förstulet bort mot situationen. Vad tänker de andra för tankar? Undrar de som jag vad som hänt? Eller hann de se det innan jag ställde mig i den där lite kortare kön?

Ja, alltså inte kortare i meter räknat, för de som står bakom lämnar lite svängrum åt pappan och hans pojke. Äntligen blir det deras tur. Pojken står och hoppar jämfota för att liksom nå upp till det där bandet som pappan travar sina matvaror på. Jag ser inte riktigt vad som ligger på bandet. Men det är inte så många varor. Det är dags att betala. Vill pojken ha kvittot? Nähä.

Kön rör sig framåt. Pappan och pojken rör sig bort mot den delen av kassan där man packar ner varor. Då får jag se den! Storförpackningen av tablettaskar. Den är verkligen stor. Det är inte en 3-4 stycken tablettaskar utan kanske 3 gånger så många. Med något sorts cellofan runt. Pappan tar tag och sliter i cellofanet som verkar lite segt. Så plötsligt spricker det upp och tablettaskarna spritter över de andra varorna.

Det är något mer som spricker upp. Pojken hugger snabbt en av tablettaskarna och ledsnaden blåser bort på en millisekund och ansiktet spricker upp i ett brett och totalt leende. Scenförändringen och reaktionen är total. Som när prinsen kysser Törnrosa och hon vaknar upp efter hundra år. Som när prinsessan kysser prinsen och han förvandlas till en groda. Som när Zlatan strutar. Som när den röda trafiksignalen slår om till grönt.

Ska han ta flera tablettaskar? tänker man. Nej, han nöjer sig med en. Han kanske har lärt sig det. En i taget. Man får hoppas att de räcker till nästa dag. 😉

Peter

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s