Melodifestivalen

Under en period på våren så dominerar Melodifestivalen i TV-tablån och nöjesrapporteringen. Det fanns en tid då jag tyckte den var viktig. Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var tvungen att jobba, men tog med mig en klumpig transistorradio på jobbet, på den tiden då det inte fanns mindre och smidigare saker än just sådana. Folk hade med sig transistorapparater överallt. På sommaren när man skulle till någon badstrand, så ekade Sommar, Sommar, Sommar synkront och högt från alla ‘bergsprängare’ vid var och varannan filt. Fast just den här gången så skulle jag jobba som tunneltågförare och tänkte lyssna på radiosändningen. Jag vet inte om jag hade tänkt på att det inte skulle vara någon radiomottagning i tunnlarna, jag hade kanske hoppats på det, men så fort jag kom ner i en tunnel så försvann radiomottagningen. Mycket irriterande, melodifestivalfan som jag var. Som tur var så var det på gröna linjen där långa linjesträckor går ovan jord, så det var mest i innerstaden det inte gick att lyssna.

Melodifestivalen var en så pass stor höjdpunkt så det ofta kändes som en välgrundad anledning att samlas några stycken för att lyssna, kommentera och konsumera chips. Men så hände något. Melodifestivalen splittades upp i en massa deltävlingar  och då blev det ju inte EN årlig höjdpunkt, utan det blev ett antal toppar under en följd av lördagar med en extratopp som kallades final. Och istället för tio bidrag så skulle det vara typ 32 bidrag, många av dem ganska skrala. Så då bleknade intresset. Jag har inte sett särskilt många av de där deltävlingarna sedan uppdelningen på flera kvällar gjordes. Också den stora finalen skulle ju delas upp i semifinaler och final så också den har jag ofta skippat.

Men så har de dragit igång igen, de årliga förhandsskriverierna inför ‘Nu kör vi’. Jag har ju sett att Danny Saucedo och Gina Dirawi skulle vara programledare i delfinalerna och Petra Mede i finalen. Både Gina Dirawi och Petra Mede är programledare/underhållare som jag verkligen gillar. De skapar något helt eget som de står för. Petra Mede är ju helt bländande i sina bästa stunder. Och pinsam i sina sämsta. Så där är det verkligen bergochdalbana som gäller. Jag gillar ju bergochdalbana, om de är ‘lagom läskiga’, så det är roligt med programledare som blandar lite högt och lågt. Om artisterna som skulle tävla med olika låtar skulle vara underhållande och blanda högt och lågt, eller rentav vara ‘lagom läskiga’, återstod att se. 🙂

Jag tyckte nog det var ganska underhållande. Och som förväntat också en blandning mellan högt och lågt. Gina Dirawi gjorde bra ifrån sig som programledare. Danny Saucedo gjorde bäst ifrån sig i shownumren han gjorde. Minst bra var väl att SVT krånglat till grafiken så man fick fram fel röstningstexter när det var dags för snabbrepris. Och det var annat grafikstrul också där grafiken presenterade vem som gick vidare innan programledaren kommit till den punkten. Varför inte göra det tillräckligt enkelt så man vet att det kommer att fungera? Sedan var det också en och annan som inte lyckades tygla nervositeten. Som t ex de som framförde bidraget We’re Still Kids, där det lät falskt och eländigt.

Men så hade vi då de båda delfinalvinnarna, David Lindgren med Skyline och Yohio med Heartbreak Hotel. David Lindgren har jag inget minne av att ha sett tidigare, även om jag läst att han gjort succé i melodifestivalen förr, men han gjorde ett riktigt bra shownummer, men en refräng som fastnar och fint koreograferad dans. Yohio var en ung man med genuint intresse för Japan, och han såg ut som hämtad från något japanskt tv-spel typ Final Fantasy. Men han stod för sin stil, och han har också uttalat att han inte ger efter för grupptryck, och det där tycker jag är riktigt viktigt. Man ser i både små och stora sammanhang hur grupptryck styr individens handlande. Det finns naturligtvis en poäng i det, att man flera tillsammans kan åstadkomma saker som inte en ensam person förmår. Men om grupptrycket innebär att någon t ex börjar röka, hur bra är det då?

Utveckling kräver också att en och annan vågar utmana ‘etablissemanget’ och ge uttryck för nya tankar. Jag inledde med att jag en gång i tiden jobbade som tunneltågförare. Det var på deltid, under mina studier. Men när jag gjorde ett uppehåll i studierna så slutade jag också SL-jobbet och började jobba med annat. Efter några år rekryterades jag tillbaka till SL, då med trafikplaneringsuppgifter för tunnelbanan. Vi var några som ingick i ett projekt inom SL för att gjuta nytt liv och ‘blod’ i en stagnerande verksamhet, och då var vi några som rekryterades externt, även om jag jobbat inom trafiken på SL några år tidigare. Detta var innan man till slut insåg att man måste börja upphandla hela trafiken från externa trafikföretag, för att få kontroll över kostnadsutvecklingen. Jag minns att ett stående uttryck på kontoret då någon funderade i nya tankebanor var att säga: ‘Så har vi aldrig gjort’. Ofta med en skämtsam ton, men med allvar i botten. Det fanns inbyggt i den dåvarande organisationen ett genuint motstånd mot förändringar, och därmed också möjlig utveckling. Alla var ‘bra’ som det var. Med ständigt svällande organisation och större driftunderskott. Det var en sidofundering. Om vi återvänder till melodifestivalen och Yohio kan man säga att så har aldrig någon framträtt förr. Men det är roligt med nytänkande åt olika håll. Jag hade nog inte sett programmet om jag bara hade förväntat mig klassiska ‘schlagers’ i schlagerfestivalen. 🙂

Peter

Annonser

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s