Tågstäderskan från tågkraschen i Saltsjöbaden berättar

Natten mot den 15 januari 2013 körde ett tåg på Saltsjöbanan in i en stoppbock i Saltsjöbaden och fortsatte rakt fram in i ett bostadshus som delvis raserades. Olyckan tycktes obegriplig, men mitt i allt detta obegripliga så hade SL och tågoperatören Arriva ändå orsaken klar för sig. Till media rapporterade man att den städerska som fanns ombord på tåget vid kraschen hade stulit det och kört och kraschat det. Detta gjorde man innan städerskan ens kunnat höras om händelsen, eftersom hon var svårt skadad och vårdades på sjukhus. En  sådan olyckshändelse i kombination med den spektakulära orsak som trafikbolagen angav som orsak gjorde att nyhetshändelsen spred sig över världen.

Men tänker man efter lite så framstår den olycksorsak som trafikbolagen gick ut med som om möjligt ännu mer osannolik än själva olyckan. Att en ung 22-årig kvinna, ganska nyligen inflyttad i Stockholmsområdet skulle få för sig att stjäla ett tåg mitt i januarinatten och sedan med berått mod sätta full fart på spåret mot Saltsjöbaden, för att strax före kraschen söka skydd bland passagerarsätena inne i vagnen och där återfinnas svårt skadad, låter som totalt obegripligt att någon skulle tro på. Ändå går man ut med en sådan förklaring.

Enligt medieuppgifterna anhölls också kvinnan för misstanke om allmänfarlig ödeläggelse, samtidigt som hon låg kvar på sjukhuset får sina svåra skador. Grunder för att anhålla någon medan brottsutredning pågår är om det finns risk för att den misstänkte håller sig undan, fortsätter sin brottsliga verksamhet eller försvårar utredningen genom att till exempel undanröja bevis. Och att tro att städerskan skulle försöka hålla sig undan, fortsätta sin brottsliga verksamhet eller försvåra utredningen genom att undanröja bevis i sitt hjälplösa tillstånd framstår också som obegripligt att förstå.

Efter att det här agerandet starkt ifrågasattes, backade man rejält några dagar senare. Efter att åklagaren fått bättre information om att det kunde finnas säkerhetsbrister i rutinerna i depån där tåget stod innan det drog iväg, avskrevs brottsmisstankarna mot städerskan. Istället gled diskussionerna över till om säkerhetsbristerna i depån var av brottslig karaktär, och i så fall med andra syndare än städerskan. Några dagar efter olyckan beslutade Statens haverikommission att utreda den, och den utredningen pågår fortfarande, så den slutliga versionen och vem som ska bära det slutliga ansvaret för olyckan återstår att se.

Här en officiell linjekarta över Saltsjöbanan. Depån ligger i Neglinge, näst, näst längst till höger på linjen mot Saltsjöbaden. Och det var alltså därifrån och ut mot Saltsjöbaden som tåget kom upp i närmare 80 km/h, innan det med full fart kraschade rakt genom stoppbocken och in i bostadshuset 30 m längre bort.

Linjekarta Saltsjöbanan

Städerskan har varit sparsam med intervjuer. Tidigare har publicerats en intervju i hennes facktidning. Men igår så släppte Sveriges Radio som första inslag i en serie sommarintervjuer som de gör under rubriken ‘Medierna granskar medierna’  en bandad intervju av Martin Wicklin med städerskan. Här en länk till Sveriges Radios publicering av intervjun som sändes igår och med repris idag: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5578582

Här också en direktlänk till själva intervjun, som alltså är ett ljudinslag utan bild: http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=4609218&codingformat=.m4a&metafile=asx

I inslaget hör man också ett ljudklipp från när man officiellt gick ut med informationen att städerskan ‘stulit tåget’. Det griper tag i en, när man hör konstrasten mellan de anklagelser ‘mediaproffsen’ i tågbolagen går ut med, jämfört med de mycket kloka saker som städerskan säger. Hon försökte också, med den begränsade erfarenhet hon hade av att åka tåg, under själva händelseförloppet tänka efter hur hon skulle göra för att komma undan med livet i behåll och skada sig så lindrigt det bara var möjligt.  Det är näst intill beundransvärt att hon inte låter bitterheten ta över, efter de hemska anklagelser hon sedan utsattes för, utan kan se det absurda i den situation som uppstod och nästan se humoristiskt på det. Bl a nämner hon att hon kan tänka sig att själv köra tåg i framtiden.  😉

I just det här fallet, när de surrealistiska anklagelserna från tågbolagen inte höll för den uppenbara verkligheten, så fick städerskan en ursäkt, även om skadorna därmed inte gjordes ogjorda. Men man kan på goda grunder fråga sig om det var första gången en arbetsgivare gick ut och lade skulden på en anställd, när skulden istället borde ligga någon annanstans. Svaret är förmodligen att det är inte första gången det händer, och att det tyvärr inte är alla gånger som den anställde får upprättelse. Det är inte alla händelser som får den här uppmärksamheten.

Peter

Annonser

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s