Archive for the ‘Tankar’ Category

Fullmåne

14 december, 2016

Idag var det fullmåne och stjärnklart, så jag tog en bild.

Stor måne

Det är naturligtvis inget som framgår av bilden, men den är lite större än normalt. När det var fullmåne förra månaden så var det en ”supermåne”. Månen var då närmare jorden än den varit på 70 år, samtidigt som det var fullmåne, och det är klart att man då måste tala om hur super det var. Tyvärr fick jag inte tillfälle då att ta en bild på månen, men när jag såg den lysa så klart på himlen ikväll, så blev det en bild nu istället. Det tar lite tid för både jorden och månen att flytta sig i sina banori förhållande till solen, så den är fortfarande lite större än normalt.

Att avståndet till månen varierar beror på att banan är inte riktigt rund utan elliptisk. Några jätteskillnader är det inte. Som närmast är månen 356355 km från jorden och som längst bort 406725 km från jorden. I avstånd är skillnaden 14%, men ljusskillnaden är 30% och alltså lite större.  Men banan flyttar sig lite hela tiden, och det är inte alltid det är fullmåne när månen är närmast jorden. Det gäller att pricka att både banan är närmast jorden och månen närmast jorden och det är fullmåne samtidigt så blir det den där superfullmånen. Inte så ofta alltså. 😉

När jag kollade lite om det här, så fick jag även förklaringen på en annan sak kanske en och annan funderat över. Och det är varför månen alltid vänder samma sida åt jorden (”gubben i månen”). Det beror på att månen inte är riktigt rund. Skulle man göra en kopia av månen av ungefär en fotbolls storlek och lägga på ett absolut slätt golv, så skulle den rulla runt lite tills den lägger sig tillrätta med ”gubben i månen” ner mot golvet. Gravitationen har gjort sin inverkan. Ja visst ja, det är ju samma gravitation som påverkar både fotbollsmånen på golvet och den fullstora månen långt där borta. 🙂

Förresten, när vi ändå har fokus på månen. En omständighet till, som jag inte tänkt på innan. Hur lång är en ”månad” egentligen? Alltså, den sorts månad som det tar för månen att ”snurra ett varv runt jorden”? Ja, det är lite lustigt att jordens cirkulation runt solen påverkar även det. Skulle man ställa sig på en avlägsen stjärna och betrakta månen, så skulle man se att månen gör ett varv runt jorden på ca 27,32 dagar. På ett år skulle man då se den göra 13 varv (och lite till). Men eftersom jorden själv flyttar sig runt solen, så måste månen snurra lite till från att man ser en fullmåne på jorden till nästa fullmåne. Där tar det 29,53 dagar mellan fullmånarna. Jämfört med jorden så blir det 12 varv (och lite till). Det är därför vi har 12 månader på året. Det där sista varvet upp till 13 är det jorden själv som gör. Ja, alltså, jag tror inte man ska grubbla alltför mycket på det där, utan nöja sig med att tro på det. Jag gör så att sista ordet i meningen får en glad ”gubbe i månen” => :).

 

Värme och kyla i klimatet

1 januari, 2015

Nu när 2014 avslutats och det blivit nytt år, går några tankar till året som var. I nyhetsmedierna har rapporterats att 2014 går till historien som det varmaste året hittills. Och det är inte slut där. Det sägs att nya värmerekord kommer att slås, allteftersom den globala uppvärmningen fortsätter.

Jag erinrar mig ett rolig ordformulering jag hörde en gång: Det har blitt blitt. Ja, sådana här dagar kan man knappast kalla kalla. Nä, de borde snarare heta heta. 😀

Men, det är väl typ den enda lustigheten jag kan komma på kring det. När det är riktigt kallt ute, kan man inte undgå att se de som med ett fint ord kallas EU-migranter, och sägs vara fattiga människor från sydligare länder. Det är ett förhållandevis nytt fenomen som har kommit de senaste åren. De sitter utanför butiker och tunnelbanan med en mugg framför sig och omsvept i filtar då det är kallt, och hoppas på ett bidrag från allmänheten.

Jag är lite kluven till detta. Jag har en tradition att då och då ge en liten slant till någon hjälporganisation. På senare år vid jultid, och som en liten konsekvens dragit ner lite på julklappsinköpen istället. Men den här julen blev jag lite tveksam  då jag såg ‘min’ hjälporganisation kosta på massor av tv-reklam för sin verksamhet. Jag vet inte om de får rabatt på reklamen, men det känns ändå lite osäkert om hur mycket av en gåva som kommer fram och hur mycket som satsas i ny tv-reklam.

Stockholms Stadsmission är en lokal hjälporganisation i Stockholm, som jag på ett indirekt sätt brukar stödja då och då. Dels genom att skänka saker jag inte längre behöver, och dels genom att ibland handla någon liten sak i deras second hand-butiker. Jag vet ju vilken insats de gör. Det är inte bara hemlösa och socialt utsatta människor som får hjälp från dem, utan också ungdomar som inte har så lätt med sin skolgång och för vilka de bedriver skolverksamhet. Människor som behöver arbetsträning tar de emot, som får jobba i deras egen verksamhet.

Det här med fattiga människor och människor som tar sig till Sverige därför att de har det svårt i sina ursprungliga hemländer, har också blivit ett slagträ i den politiska debatten. 2014 blev ett ‘supervalår’ med många politiska konfrontationer.

I valet till Europaparlamentet valde jag att rösta på feministiskt initiativ. Jag tror att nere i Europa kan det behövas den typen av röster. Efter valet noterade jag att Soraya Post som blev invald, är en av två romer i Europaparlamentet. Jag har läst att de märkligt nog blev osams i början, eftersom den andra ledamoten har en annan uppfattning om romers ställning i Europa. Fast tydligen har de snackat ihop sig nu. Men man ska inte tro att bara för att människor har gemensamt ursprung så skulle de vara likadana eller ha samma åsikter.

Jag tycker nog att hela debatten om invandring är konstig. Det är något sorts tunnelseeende som råder, där man bara ser vissa omständigheter och bortser från andra. För det första så har vi ju valt att vara med i EU. Och inom EU ska råda fri rörelsefrihet för människor, varor och tjänster. Likaväl som jag själv utan vidare kan välja att bosätta mig i Spanien om jag vill, så kan människor i södra Europa ta sig till vårt land om de vill det. Det ingick liksom i förutsättningarna vid medlemskapet, och inget som vi kan begränsa på något sätt. Så då är det bara att försöka gilla det läget.

Sedan har vi dem som tar sig från oroshärder utanför EU runt om i världen till Sverige. Där är läget annorlunda. Det sägs i debatten att det kostar för mycket pengar att ta emot dem och att det sänker vår välfärd. Men min uppfattning är att det är precis tvärtom. T ex Finland, som har mycket mindre invandring, har stora problem med en åldrande befolkning och inte samma inflöde av människor i arbetsför ålder. I den politiska debatten sägs ibland två saker. Dels att Sverige klarat den senaste ekonomiska krisen bättre än de flesta andra länder. Dels att Sverige tar emot fler invandrare än andra länder. Det är klart att det finns ett samband, menar jag. Men det sambandet tycker jag många har svårt att se.

Ett land som är ett av världens rikaste länder, och som byggt sitt välstånd på arbetsinsatser från tidigare förföljda och fattiga människor från världens alla hörn som tagit sig dit, är USA. Även från Sverige utvandrade stora skaror då det var besvärliga tider här. Det var företagsamma människor som tog steget att utvandra dit. Och på samma sätt är det företagsamma människor som tar sig till Sverige. Vi kan tycka att de som tagit sig till Sverige och som tvingas tigga för sitt uppehälle har det eländigt. Men de säger ju själva att de flyttar från ännu sämre förhållanden i sina hemländer. Jag tror att på sikt så kommer de här människorna lösa sin situation på ett bra sätt.

Samtidigt tycker jag också det är konstigt att det hittills verkar ha varit något sorts tabu att diskutera hur vi på bästa sätt kan hjälpa de människor som kommit till Sverige. De är ju redan här. Även om man har sin egen uppfattning klar, kan det ju aldrig vara fel att försöka lyssna även på dem som har motsatt åsikt mot en själv. Det finns ett gammalt uttryck som säger: även en blind höna hittar några korn. Och som jag förstår det, betyder det att man ska kunna lyssna på och respektera de som har en avvikande uppfattning än en själv. De kanske inte menar illa, utan de utgår från sina egna uppfattningar, och det är något som vi måste tillåta.

I det politiska fältet tycks det finnas tre block som verbalt krigar mot varandra. Det rödgröna blocket, alliansen och Sverigedemokraterna. Och riksdagsvalet 2014 som ledde till att Stefan Löfven blev statsminister, blev startskottet för en politisk turbulens resten av året. Så småningom blev det ‘decemberuppgörelse’ där det rödgröna blocket och alliansen ska släppa fram varandras budgetar till 2022. Men knappt har den politiska uppgörelsen blivit klar, förrän det är dags för nya anklagelser och taktikresonemang från båda sidor. När det gäller det politiska samtalsklimatet kan man inte se så mycket värme 2014. Där har snarare klimatet snarare tyckts vara kyligare än tidigare.

Jag tycker nog det varit väl mycket sandlåda hos politikerna, och jag är arg på dem för det! Det är väl en klassiker när barn bråkar i sandlådan och en vuxen kommer och ingriper så säger de genast: Det var inte jag. Men det är ju så politikerna säger om de här kriserna som varit nu den senaste tiden efter valet 2014. ‘Det var inte jag’, och då syftar det på vem som orsakat regeringskriserna, budgetkriserna, avvisat respektive ‘utsträckt hand’ eller vad man nu är oense om. Stopp för sådant sandlådekrig, säger jag!

stopp-hand

Peter

 

Förlustaversion

16 april, 2013

Jag har skrivit om boken ‘Tänka Snabbt och Långsamt’ av Daniel Kahneman tidigare. Om att det finns olika system för tänkandet, beroende på om det är något mer enkelt eller mer komplicerat som ska tänkas på. Men boken innehåller så mycket mer intressant. Sanningen att säga så har jag inte tålamod att sträckläsa en sådan massiv bok (500 sidor). Ibland sitter man i badrummet en stund. Och medan man utför sådant som inte kräver något större tankearbete, så kan man för att tiden ska gå lite fortare bläddra i någon tidning t ex. Har jag inte någon färsk tidning tillgänglig, så kan det hända att jag bläddrar lite i den här boken istället, och läser några sidor om något som är ‘lagom’ för stunden. 😉

Och nyss hamnade jag i ett kapitel som handlade om något som kallas förlustaversion. Jag har ju läst lite nationalekonomi, där man får lära sig många intressanta saker om hur människan väljer. Typexempel är t ex hur ens preferenser styr om man ska välja att jobba lite mer alternativt välja mer fritid. Eller hur mycket mer pengar man är beredd att lägga för att få högre kvalitet, t ex vid ett bilköp. Och så får man något som kallas indifferenskurva, där alla val är likvärdiga (http://sv.wikipedia.org/wiki/Indifferenskurva).

På indifferenskurvan är alla alternativ likvärdiga för individen. En punkt på linjen till vänster på bilden nedan representerar hög inkomst med få lediga dagar, som av den här individen rankas lika högt som punkter till höger på linjen där låg inkomst kompenseras med många lediga dagar. Och mellanliggande punkter värderas likvärdigt. För en annan individ kan kurvan ha en brantare lutning där det krävs förhållandevis högre inkomst för att kompensera för få lediga dagar.

indifferenskurva

Indifferenskurva

Ordet indifferens betyder just att det värderingsmässigt inte finns någon differens i sammanlagt upplevda värdet mellan olika punkter på linjen.

Det Daniel Kahneman och hans medarbetare forskat kring och beskrivit är att även om inledningsvis två alternativ är likvärdiga, så är det de inte senare när man väl hamnat på en referenspunkt någonstans på linjen. Låt oss säga att det för en viss nyanställd är lika mycket värt att välja mellan tiotusen kronor i högre lön eller tio extra semesterdagar, så är det inte det längre när valet väl har gjorts och individen hamnat någonstans och befinner sig på en viss referenspunkt. Med en viss lön och visst antal semesterdagar kanske individen skulle kräva tjugotusen mer i lön för att avstå tio semesterdagar. Eller kräva tjugo extra semesterdagar för att gå ner tiotusen i lön. Man har större aversion mot att förlora något jämfört med hur mycket man gläds över att vinna något. Man har det som kallas förlustaversion.

Detta går inte ihop med den klassiska teorin enligt vilken varje individ kan röra sig utifrån sina preferenser längs linjen och det sedan är allas sammanlagda preferenser som visar totaleffekten. Det tycks vara biologiskt betingat att ha en större motvilja mot att förlora något än motsvarande glädje att vinna lika mycket. Ger man ett spädbarn en napp så blir det säkert glad. Men skulle man ta ifrån det nappen så skulle det reagera mycket kraftigare negativt. Så förmodligen skulle det då vara mycket mer ledset än ögonblicket innan man gav det nappen.

Att ta ifrån någon något har generellt visat sig ge kraftigare negativa reaktioner än motsvarande positiva reaktioner då man ger lika mycket till någon. Jag känner en som lyckades pricka in alla nummer utom ett på Lotto. Det gav en ganska fin vinst, men ändå kände han en liten förlust eftersom han inte lyckades pricka in den där sista siffran. Åker man varje dag till jobbet och de flesta resorna går normalt så irriterar man sig ändå väldigt mycket om det någon enstaka gång skulle uppstå väldiga förseningar.

Denna lilla betraktelse skriver jag med vänsterhanden. Ofta används det uttrycket för något som man gör med lätthet, eller inte tar särskilt allvarligt på. Sedan finns det ju de som är vänsterhänta och då är det förstås alldeles naturligt att använda vänsterhanden. Men så finns det de som naturligt helst använder högerhanden, men sedan av någon omständighet ändå får använda vänsterhanden. Sådan är situationen för mig sedan en månad tillbaka då jag gick lite för snabbt och vårdslöst på en illa underhållen gångväg samtidigt som det frusit på och lagt sig nysnö på marken. Plötsligt trampade jag på en isfläck och all rörelseenergi framåt omvandlades till en saltomortal med benen upp i luften och högerarmen och axeln hårt ner i marken. Det fanns inte så mycket annat att göra än ställa in det möte jag var på väg till och istället bege mig iväg till närmaste akutmottagning som jag kände till. Det var händelsevis Södersjukhuset. Men de hänvisade till deras lättakut som ligger strax intill i samma område, så dit begav jag mig.

Synen som mötte mig i väntrummet var absurd. Väntrummet var precis fullpackat med människor som sökt sig dit av samma anledning som jag. De hade halkat och ramlat och gjort illa sig på samma sätt i ena armen och handen. Det enda som skilde oss åt var om det var högerarmen eller vänsterarmen som drabbats. Det var en hel del före mig så där fick jag sitta hela eftermiddagen och kvällen. I ett hörn stod en tv med TV 4 påslaget, och då fick man se deras olika program under en vanlig eftermiddag/kväll. Där var något för alla. Intressanta program blandades med rena tramsprogram. Mer spännande att se var varje gång någon kom ut färdigbehandlad. Blev det gips eller inte? 😉

För min del blev det inte gips, eftersom inte något var brutet. Men jag har haft väldigt ont i både överarm och handled så fort jag försöker göra något med högerarmen. Så då har jag fått lära mig att göra saker med vänsterhanden istället. Hela det här inlägget är skrivet med vänster hand och det går ju faktiskt. 🙂

Vissa saker måste man ha två händer till. Eftersom jag inte har någon diskmaskin så måste jag handdiska och det är lite svårt att göra med bara en hand. Men då gör jag så att jag lyfter tallriken eller vad det nu är med vänster hand och lyfter över den till höger hand. Med högra handen håller jag fast tallriken helt stilla, samtidigt som jag håller överarmen tätt tryckt mot kroppen. Sedan greppar jag diskborsten med vänster hand och vispar runt den över tallriken. Till slut tar jag tallriken med vänster hand igen och sköljer av. Lite omständligt, men det fungerar, även om allt tar lite längre tid än vanligt. Och vissa rörelser får man avstå helt. Det är naturligtvis väldigt svårt att utföra något professionellt när det är på det här sättet, så det får man lösa med hjälp av andra.

Men nu kommer vi till min lilla slutpoäng. Och den är att jag ska ju inte vara ledsen eller arg över den här senaste månaden då jag knappt kunnat utföra något produktivt. Utan istället tänka på positivt alla tidigare månader då jag haft bättre förmåga att uträtta något till nytta och glädje för mig själv och andra. 🙂

Om man skulle betrakta den senaste månaden som ‘förlust’ i någon mening, så ska jag peppa mig själv att inte ha aversion mot den. Utan istället väga ihop den med alla andra månader som varit mycket bättre på olika sätt. Och då komma fram till att det känns rätt OK. 🙂

Peter

 

Tänka, Snabbt och Långsamt

2 mars, 2013

Boken Tänka, Snabbt och Långsamt av Daniel Kahneman har jag haft en tid, och den har legat i pipeline för att jag skulle skriva om den. Nu såg jag att han gästade Skavlan på TV och då blev det direkt läge att skriva om boken och om författarens tankegångar.

Han är psykolog från början och blev 2002 ekonomipristagare till Alfred Nobels minne för sin forskning om beslutspsykologi, som spelar stor roll i de val vi gör, både i våra vardagsliv och i de större sammanhangen inom ekonomi och politik. Ta bara sådana vanliga ord som ‘impulsköp’, ‘ryggmärgsreflex’ och ‘tankevurpa’ så inser man att de där spontana tankarna och besluten kan få konsekvenser inom alla möjliga områden. Daniel Kahneman menar att en del av vårt tänkande sker utan ansträngning medan annat tänkande kräver ansträngning. Han ger som exempel att de flesta kan direkt svara på vad två plus två är, medan det kräver ansträngning och tänkande att svara på vad 17 gånger 14 är.

Alla har båda typerna av tänkande, men fördelningen mellan dem varierar förstås mellan olika individer. Om man i större utsträckning går på magkänsla och intuition eller hellre gör noggranna överväganden. Ta bara sådana saker som t ex att köpa ny dator, tv, mobil, bil, mat eller kläder. En del lägger ner stor möda på att detaljjämföra sådana saker som t ex kvalitet, funktion, pris m m, medan andra mer går på vad man ‘gillar’ eller också välja sådant som man vet att många andra väljer. 🙂

I programmet fick Daniel Kahneman en intressant fråga om man kan välja att vara lycklig. Han svarade då att det som främst avgör om vi är lyckliga eller inte går inte att välja. Vi föds under olika omständigheter och de styr mycket vad som händer sedan. Men några saker kan man välja. Man har kontroll över sina målsättningar i livet. Och vissa mål är bra medan andra är mindre bra. Och man kan välja vad man gör av sin tillvaro. Om man gör sånt som gör en nöjd och glad eller sånt som gör en ledsen.

Sedan exemplifierade han med att ett av de sämsta målen en 18-åring kan ha är att vilja bli artist. Det beror på att så få av dem lyckas, och alla andra blir besvikna. Så det är lättare att bli lycklig över sina val, om man väljer mål som man kan uppnå. 🙂

Peter

Tänka, Snabbt och Långsamt - omslag

Tänka, Snabbt och Långsamt - uppslag

Köksblommor

23 februari, 2013

I mitt köksfönster har jag en radda krukväxter. De är för det mesta gröna. Då och då uppstår något gult eller brunt blad. Ibland blommar de.

Jag vet att jag ska klippa ner dem på våren så de får ny växtkraft. Då kan de ta av all sin energi som de sparat och sprätta iväg med nya blad. Men det tar emot. Det känns som en amputation. Jag har i alla fall gjort en liten våransning och jag tycker det ser ut som att de ler mot mig nu.

Utomhus så gulnar ju alla löv på hösten när det börjar bli kallt, och sedan singlar de ner eller lägger sig på marken och blir så småningom till ny näring. Och så uppstår nya blad på våren. Jag vet inte hur det fungerar i djungeln. Råder evig grönska eller drabbas växterna av ålderskrämpor efter ett tag, kan man fundera över. Eller inte.

Flera av växterna på bilden har flera år på nacken. Jag tror också att ampelliljorna har mycket gamla anor. De är så lätta att ta hand om. Tycker man att de börjar se lite åldriga ut så tar man bara en utlöpare och stoppar ner i lite vatten i ett glas. Så fylls det på med nya rottrådar och så kan man plantera den igen. Jag har läst att ampelliljorna har sina rötter i djungeln (ursäkta uttrycket :D). Så jag föreställer mig att det går till likadant där. En utlöpare sticker iväg, slår rot och bildar en ny planta.

Jag tror att ta hand om de här krukväxterna uppfyller det vårdande behov man har inom sig. Man vill ta hand om något. Och gör det så gott man kan, efter den kunskap och förmåga man har. Sedan är det så att allt levande har en inneboende växande kraft inom sig. Om hus överges och lämnas så brukar man säga att efter ett tag så tar naturen över. Man kan se på gamla övergivna järnvägsstationer hur gräs och andra växter skjuter fart och spränger igenom både asfalt och allt annat som finns där. Och säg den blomrabatt som inte får oväntade besök av andra växtarter som man inte tycker har där att göra. 😉

Har jag då några odlingstips att dela med mig av. Ja, det är att vara fast och konsekvent. Inte vara för sträng. Inte curla. En del säger att man ska ge dem lite lördagsgodis i form av växtnäring. Åtminstone på våren. Jag är väl lite dålig på sånt. Men jag kan fylla på ibland med lite hälsokost i form av någon skvätt jord när jag ser att det fattas lite. Och förstås när det ska vara lite extra festligt så kan det nog bli lite växtnäring. Men inom måttliga gränser. Vatten förstås. Morgonsol. Andas lite på dem när man vattnar. Jag brukar känna efter om jorden känns torr. Är den fuktig så vattnar jag förstås inte. Det kanske inte är så att jag kan åstadkomma de mest prunkande rabatter. Men å andra sidan så tycks mina växter må bra av att härdas. Ibland blommar de upp och lyser på mig. 🙂

Peter

Blommor i köket

Alla Hjärtans Dag

14 februari, 2013

Alla Hjärtans Dag

Storpack tablettaskar

22 januari, 2013

Det är vanlig vardagskväll i mataffären. Som sig bör så är flera kassor öppna och köerna ringlar sig en bit bort medan människor i alla åldrar, gamla, unga och barn disciplinerat står och väntar på sin tur att få sina matvaror vägda och scannade. Det är bister vinterkyla utanför så alla står med tjocka ytterkläder på sig.

Med sedvanlig blick scannar jag köerna och så låter jag reptilhjärnan avgöra vilken kö som är kortast. En är markant kortare. Eller, det är åtminstone färre som står i den. Då väljer jag alltså snabbt just den.

Öhhh… nu vaknar storhjärnan där de lite mer reflekterande tankarna understundom hör av sig och talar om att de finns. Vad var det för ljud? Några placeringar framför mig. En liten pojke står och slänger med en sådan där liten kundvagn med låg höjd, tänkt att köras av dem som ännu tillhör det uppväxande släktet. Och ur munnen kommer de mest hjärtskärande skrik man kan tänka sig. Bredvid står vad jag förmodar är hans pappa, och pratar lugnande och säger att snart är det deras tur och de ska betala.

Vad är det som har hänt den lille gossen? Kärvar hjulen på den lilla kundvagnen. Vill han hellre köra den stora kundvagnen som hans pappa har. Svettas han i den tjocka overallen han har på sig? Har han ont i magen? Har de varit dumma mot honom på dagis?

Jag är verkligen brydd. Fler än jag blickar förstulet bort mot situationen. Vad tänker de andra för tankar? Undrar de som jag vad som hänt? Eller hann de se det innan jag ställde mig i den där lite kortare kön?

Ja, alltså inte kortare i meter räknat, för de som står bakom lämnar lite svängrum åt pappan och hans pojke. Äntligen blir det deras tur. Pojken står och hoppar jämfota för att liksom nå upp till det där bandet som pappan travar sina matvaror på. Jag ser inte riktigt vad som ligger på bandet. Men det är inte så många varor. Det är dags att betala. Vill pojken ha kvittot? Nähä.

Kön rör sig framåt. Pappan och pojken rör sig bort mot den delen av kassan där man packar ner varor. Då får jag se den! Storförpackningen av tablettaskar. Den är verkligen stor. Det är inte en 3-4 stycken tablettaskar utan kanske 3 gånger så många. Med något sorts cellofan runt. Pappan tar tag och sliter i cellofanet som verkar lite segt. Så plötsligt spricker det upp och tablettaskarna spritter över de andra varorna.

Det är något mer som spricker upp. Pojken hugger snabbt en av tablettaskarna och ledsnaden blåser bort på en millisekund och ansiktet spricker upp i ett brett och totalt leende. Scenförändringen och reaktionen är total. Som när prinsen kysser Törnrosa och hon vaknar upp efter hundra år. Som när prinsessan kysser prinsen och han förvandlas till en groda. Som när Zlatan strutar. Som när den röda trafiksignalen slår om till grönt.

Ska han ta flera tablettaskar? tänker man. Nej, han nöjer sig med en. Han kanske har lärt sig det. En i taget. Man får hoppas att de räcker till nästa dag. 😉

Peter

Tjugondag Knut

13 januari, 2013

Idag söndag 13 januari 2013 har Knut namnsdag. Och därmed är det Tjugondag Knut idag.

Från min barndom minns jag denna dag som en speciell dag. Det var nämligen dagen då man höll Julgransplundring! 🙂

Det gick till så att man skulle plocka undan alla julprydnader och allra mest förstås julgranen. Allt man hängt på den skulle läggas tillbaka i de lådor det kom ifrån. Det var det som var själva Julgransplundringen. En ganska civiliserad plundring alltså. 😉

Men det skulle alltid avslutas med ett rebelliskt inslag. Med beslutsamhet skulle alla greppa tag i granen och trava mot balkongen. Eftersom jag själv är uppfödd i hyreshus och alla i kretsen av julgransplundrare också bodde i hyreshus, så var balkongen den självklara platsen för det slutliga farvälet för en vid det laget ganska avskalad gran. Förutom julgransprydnaderna så hade den ofta ombesörjt alldeles själv att göra sig av med alla barren.

Nåväl, vad skulle en sådan höjdpunkt vara utan sång och musik. Så inför en sådan klimax sjöng alla unisont den för dagen specifika sången:

Nu är glada julen slut, slut, slut
julegranen kastas ut, ut, ut

Och det var precis vad man gjorde. Man klev ut på balkongen och med ett öronbedövande jubel och vrål så kastades granen över räcket ner på marken nedanför. Där fick den sällskap med alla andra avskalade och mer eller mindre torra granar som låg och skräpade.

Som belöning för detta tilltag fick man en liten godispåse. Ibland var det en procedur kring detta också, för den skulle ‘fiskas’ upp vid en fiskdamm. Ett vitt lakan var spänt över en dörröppning och så hade man en pinne med ett snöre och en klädnypa ytterst. Och så kastade man klädnypan över lakanet och på andra sidan så vidtog lite pyssel och prassel, varpå det ryckte i pinnen och när man så drog upp ‘metspöt’ så satt en godispåse i klädnypan.

Där fanns förstås då lite blandat godis. Och ofta en liten leksak, som kunde variera i de olika påsarna. Den kunde vara uttänkt åt vad som kunde passa fiskaren ifråga, så då fick man stå och hojta genom lakanet vem det var för tillfället som stod och fiskade. Det var det första man frågade när någon fått upp sin godispåse: Vad fick DU?

Vem som tog hand om alla de där utkastade granarna som låg överallt hade jag ingen koll på. Man såg att de kunde försvinna innan de fylldes på med nya granar. Det var nog ingen som trodde att det var jultomten som travade iväg med dem. Kanske snarare någon sorts hustomte som fanns där.

På den tiden fanns inga miljöstugor eller källsortering. Utan det var sopnedkastet eller inget alls som gällde. Och granar gick ju inte ner i ett sopnedkast, så då betraktade alla det som helt naturligt att man kastar en skräpig gran överbord på balkongen. Det hörs ju tydligt också i sången att det är så man ska göra: ‘…julegranen kastas ut, ut, ut…’

Jag har varit lite förvirrad över att ibland så betraktas Trettondag Jul (d v s den 6 januari en vecka före Tjugondag Knut) som avslutningen på julen. Jag var tvungen att kolla lite hur det kunde komma sig, och då så jag att det här med Tjugondag Knut är en typiskt nordisk företeelse. Och då i första hand Sverige, Finland och delar av Norge. En provinsiell och absolut ickekyrklig högtidsdag under året. Och vem var Knut då?  Det var en dansk prins som blev mördad 1131. Jag ska inte dyka djupare i den historien, utan bara konstatera att vi i Sverige, Finland och delar av Norge denna dag firar en dansk prins. Ett lite märkligt förhållande. Men det bottnar i ett svenskt beslut på 1600-talet då Finland hörde till Sverige. Och det partiella firandet i Norge torde härstamma från 1800-talet då Norge var i union med Sverige.

I övriga världen är det alltså oftast Trettondagen som avslutar julen. Så då är det inte så konstigt att med de olika traditioner som finns i vårt land så förekommer det flera olika dagar som avslutar julen.

Ska man vara riktigt petig så inom vissa kyrkor så använder man samma kalender som på Jesu tid, nämligen den Julianska kalendern som infördes år 46 f Kr av Julius Caesar. Julius Caesar var inte vem som helst. Han var imperator av Rom, och fick barn med Kleopatra som samtidigt härskade över Egypten. Ett gemensamt barn av härskarna från två dåtida imperier är en tämligen svårslagen ‘affär’.

Barnet ifråga fick namnet Caesarion och var påtänkt som efterträdare till Julius Caesar. Men då trädde Octavianus in i historien och invaderade Egypten och dräpte Caesarion. Julius Caesar tyckte att då adopterar han väl Octavianus så blir det ändå hans son som efterträder honom. Och så blev det. Julius Caesar mördades två år efter att han infört den Julianska kalendern (man får väl tro att det inte var därför han mördades) och adoptivsonen Octavianus tog makten, reformerade styret och såg till att han blev Roms första kejsare under namnet Augustus, vilket han fortfarande var år 0, vid tiden för Kristi födelse. Quite a Story, som engelsmännen säger.

Nu stämde inte den Julianska kalendern riktigt exakt med hur solen rörde sig (eller rättare sagt hur jorden rörde sig runt solen). Och allteftersom århundradena rullade iväg så blev skillnaden mellan teori (kalendern) och praktik (solens och jordens gång) så stor att man insåg att man behövde införa en ny, något moddad kalender. Den gamla Julianska kalendern tillämpas dock fortfarande av vissa kyrkliga samfund, och konsekvensen av det återkommer jag strax till.

Den nya kalendern antogs av påven Gregorius XIII år 1582 och kallas därför den Gregorianska kalendern. Det är den som nu allmänt används i hela världen, även om det tog några hundra år. I t ex Ryssland blev det så sent som 1917 och först efter den ryska revolutionen. När revolutionen påbörjades 7 november 1917 i S:t Petersburg tillämpades då förstås fortfarande den gamla kalendern och kallas därför oktoberrevolutionen. Så blir det eftersom den gamla Julianska kalendern låg då (och fortfarande) 13 dagar efter den nuvarande Gregorianska kalendern.

I den Gregorianska kalendern så hoppar man över skottdagen de skottår som är jämnt delbara med 100 om inte de två första siffrorna i årtalet är jämnt delbara med 4. Krångligt eller hur. Men det är bara dessa enstaka dagar som skiljer på tvåtusen år. År 1900 ökade skillnaden från 12 dagar till 13 dagar. Om 87 år, år 2100, ökar skillnaden till 14 dagar.

Om det nu är så att de flesta på jorden firar att julen är slut på Trettondagen, 13 dagar efter jul, och andra på jorden firar julen enligt den Julianska kalendern där julen infaller 13 dagar senare än enligt den Gregorianska kalendern, så inträffar som ett kul kuriosum att den 6 januari så firar många kulturer att julen är slut, medan andra kulturer firar att julen börjar! Men det roliga sammanträffandet den 6 januari upphör ju, som jag skrev, om 87 år, år 2100. 🙂

Hur blev då min egen Tjugondag Knut. Hade jag någon gran att kasta ut? För all del har jag en liten petroleumgran i källaren (av plast alltså) som jag kan plocka fram. Dock hade jag lite mindre ambitioner än så denna jul och advent. Jag tänkte att de två fungerande adventsljusstakar jag hade, kunde jag plocka fram 1:a advent, och sedan nöja mig med det. Men idag så blev det ändå så att det bara var en adventsljusstake att plocka undan.

Det gick till på det sättet att när det blev dags 1:a advent att göra något åt den saken, och adventsljusstakarna plockades fram, så vägrade båda två att lysa! Det var två sådana där elljusstakar med 7 ljus vardera. Jag minns ju sedan tidigare år att man har behövt skruva i och ur de små glödlamporna för att det skulle ‘ta sig’. Men denna gång så hände ingenting, hur jag än skruvade och skruvade, fram och tillbaka.

Jag tänkte då att jag får väl skruva lite hårdare, och så tog jag i så att det knakade och en av glödlamporna smulades sönder mellan fingrarna. Jag insåg då att den av ljusstakarna som hade 6 fortfarande förmodat hela glödlampor, men däremot en söndersmulad lampa, inte skulle fås att lysa, hur jag än vred och vred på de övriga lamporna. Så jag tänkte att hellre än att jag köper en ny glödlampa och ändå inte får adventsljusstaken att fungera så slänger jag den i vårt källsorteringsavfallsrum. Jag tänkte alltså INTE att jag skulle slänga den över balkongen, även om det inte hade känts alltför dumt att göra det i frustrationen. 😉

När jag kom till vårt ‘miljörum’ och tittade i kärlen för elavfall, såg jag en massa andra små elljusstakar slängda. Jag kan ju förstå om det ligger en eller annan elljusstake där en dag som idag, Tjugondag Knut, men första advent? Då plockar man ju fram sina adventsljusstakar och ställer dem i fönstret för att de ska lysa upp, inte i containern för elavfall! Även om nu det var många som hade gjort precis så, så kunde jag inte tro att det var en ny sorts adventstradition som börjat. Så jag insåg att här var något skumt.

Upp igen till den kvarvarande elljusstaken. Elfelet skulle analyseras. Hur var elljusstaken konstruerad? Jag kikade ner i lampsocklarna. Där såg jag två ganska klena kopparbleck som stod lite hur som helst. Fram med en skruvmejsel och rätta till och böja upp så jag kunde vara absolut säker på att de små blecken skulle få kontakt med glödlampans sida och undersida.

Det hjälpte inte. Sladden undersöktes, kontakten undersökts. Allt verkade vara helt. Då tog jag fram en skruvmejsel och skrapade på undersidan av en glödlampa. Den silvergrå lite matta ytan fick små blanka repor som glänste lite mer. Det där såg lovande ut. Raskt lite mer gnuggande med skruvmejseln så hela undersidan såg repig och lite glänsande ut. Och så upprepa proceduren med de andra glödlamporna. Så sätta i kontakten och skrället lyste minsann!

Jag förstod ju att det var oxidation i metallen undertill. Samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera varför man tillverkar glödlampor för adventsljusstakar där undersidan oxiderar. Och så tänkte jag på alla kastade adventsljusstakar och då slog mig en tanke. Det kanske var en affärsidé att tillverka adventsljusstakar som bara håller det året de inköps. Eller möjligen något år till. När garantin gått ut så är oxideringen på undersidan färdig så att adventsljusstaken inte längre lyser och i ilskan över det så slängs den och en ny inköps. På så sätt får man ju lite omsättning på adventsljusstakar. Förmodligen var det en eller annan av de f d ägarna till de f d fungerande adventsljusstakarna i elavfallscontainern, som svalde förtreten och köpte en ny adventsljusstake.

Men jag lurade mig förbi det tricket. Nu vet jag att advent fortsättningsvis betyder skrapande av skruvmejsel mot undersidan av glödlampor. Och skulle jag känna för att anskaffa lite fler adventsljusstakar kommande år, så är det bara att gå ner i grovsoprummet första advent och titta ner i containern för elavfall. 😀

Till sist en grans resa under julen:

gran-i-juletid

Peter

2012

29 december, 2012

När detta skrivs är år 2012 snart slut. Ytterligare ett år läggs till alla tidigare år. Man blir förhoppningsvis ett snäpp klokare för varje år, samtidigt som förmågan att utnyttja den där klokheten minskar ett snäpp för varje år. 😉

Det finns en sedvana att avsluta varje år väldigt klokt. Många avlägger för sig själv och kanske andra en rad löften på saker man ska infria under det nya året. Sedan brukar det nya året börja med att man undan för undan bryter mot alla de där löftena och tänker att man kan vänta ett år till med att infria dem.

Nu när året är slut så är det lätt att tänka tillbaka på vilka löften jag BORDE ha lovat mig själv för ett år sedan inför det kommande året. Man börjar tänka på tillbaka på vilka gjorda saker man skulle vilja ha ogjorda. Och vilka ogjorda saker man skulle vilja ha gjorda. Jag kan inte låta bli att tänka på att om jag gjort vissa saker lite annorlunda så skulle förutsättningarna för det nya året ha varit annorlunda också. Men att jag inte gjorde dessa saker har den gamla vanliga orsaksförklaringen, mänsklig svaghet. Men jag skulle vilja säga att de egenskaper som vi människor har är också vår styrka. Det är ju det som leder till utveckling.

Hur hade det sett ut om en gång i tiden varje amöba lovat sig själv och sina gelikar att det kommande året ska jag leva som en riktigt god amöba. Och sedan alla amöbor infriat precis detta. Då hade jag inte kunnat skriva det här. För en gång i tidernas begynnelse så var det någon amöba som busade. Som inte gjorde som alla sina kollegor amöborna. Utan tog ett snedsteg åt något håll. Och så blev den där amöban så småningom något annat än en amöba. Och så fortsatte det på den vägen tills vi plötsligt en dag kunde sitta och blogga så här. Det där sista utvecklingssteget att börja blogga, det var ju ett steg jag tog under 2012.

Jag får tacka min omgivning för det. Några nära och avhållna människor i min närhet började med det och jag hakade på. Jag tycker detta sätt att uttrycka sina tankar i lugn och ro känns bättre än att jaga runt på facebook, twitter, instagram och allt vad de nya medierna heter. Jag ser ju på tunnelbanan hur folk bläddrar bland kontakter i sina smartphones för att se de senaste statusuppdateringarna. Man undrar om de bara gör det på tunnelbanan eller om de sitter på jobbet också och smygkollar. Sedan finns det ju andra funktioner där man via appar och gps kan hålla koll på var sina vänner finns någonstans. Nu när smartphoneanvändandet går ner i åldrarna så kanske det kan vara ett smart sätt att hålla reda på sina barn. Inga bortsprungna barn längre, det är bara att kolla med någon app var de är.

Häromdagen såg jag en ivrigt mobilsurfande mamma som hade barnvagn med sig. Barnvagnen stod med baksidan mot mig så jag kunde inte se barnet som satt där. Men jag hörde det. Då och då uppgav det ett sådan där litet vrål som små barn kan få ur sig när de är missnöjda med något, samtidigt som de ännu inte lärt sig språket att uttrycka vad de vill med ord. Då såg jag hur mamman böjde sig ner och gjorde något några sekunder och sedan ställde sig upp igen och fortsatte med sitt mobilsurfande. Och så upprepades det där gång på gång. Jag började tänka att ser inte den där mamman att barnet vill ha uppmärksamhet istället för att hens mamma fortsätter med sin mobil. När jag sedan skulle kliva av tunnelbanan så gick jag förbi ekipaget och kastade en blick ner i barnvagnen. Då såg jag att barnet hade en egen smartphone och höll på med något på skärmen. Det såg ut att gå riktigt bra och barnet såg faktiskt ganska nöjt ut. Då förstod jag hur det hade gått till när barnet då och då påkallade uppmärksamheten, att det hade väl varit något moment som det ville ha hjälp med och det var då mamman böjde sig ner och fixade till det. Barnet hade ännu inte något språk, men att manövrera sin smartphone gick utmärkt, med undantag för de små momenten då mamman hjälpte till. Detta är också en sorts utveckling…

Nu handlade det väldigt mycket om annat än en summering av 2012. Men på något sätt fick jag ändå med i periferin en del av det som hände under 2012. Smartphoneanvändandet tycker jag har exploderat. Det lär nog bli så att jag själv ansluter mig till det eftersom batteriet på min trogna Nokia börjar bli mer och mer trött. Sedan fick jag ju med det nya ordet ‘hen’ också, det som man använder när man inte vill könsbestämma något, eller inte vet vilket kön någon har. Det är ju lite enklare att skriva och säga än ‘han eller hon’. Det finns ju språk som inte indelar orden i olika genus, så mycket enklare det är. Och sedan när jag skriver det här så tänker jag ju på den viktigaste förändringen 2012, en förändring av privat karaktär som jag inte vill skriva om. Men jag tänker på den ofta.

Det hör till livet att man får vänja sig vid att saker och ting inte blir så bra som man skulle ha velat. Ordet ‘velat’ förresten, det är kanske det jag har gjort. 😦 För balansens skull ska jag också skynda mig att skriva att det har hänt positiva och trevliga saker under året. 🙂

Jag kommer att sakna 2012. Ja, jag kommer att sakna åren dessförinnan också. Så det får bli mitt viktigaste nyårslöfte 2013. Att ta vara på det som är, på ett bättre sätt än 2012. Att inte glömma bort det som finns och som man ska vara rädd om. Att inte glömma bort det fina som varit utan bära med sig det som något positivt. Och att rensa undan och förändra de mer eller mindre obehövliga rutiner man trampat in i utan att tänka på det. Istället kan jag tänka vad jag kan göra för bra av varje dag som kommer. 🙂

Peter

121212 – magiskt sista magiskt datum

12 december, 2012

Idag är det den 12 december 2012. Eller om man skriver i kortform med siffror 121212. Den typen av datum kallar man för ‘magiskt datum’.

Så jag uppmärksammar det här och nu, innan denna dag oåterkalleligen är slut. Nu kanske det inte låter så märkvärdigt, för det har ju drällt av magiska datum de sista tio åren. Eller vad sägs om följande sifferrad av magiska datum?

010101, 020202, 030303, 040404, 050505, 060606, 070707, 080808, 090909, 101010, 111111, 121212. 😀

Ja, egentligen skulle man kunna säga att det magiska datumet för 1 år, 1 månad och 1 dag sedan var ännu lite mer magiskt än idag, eftersom man då kunde skriva 6 likadana siffror på raken: 111111. Jag minns att jag tyckte det var lite kul då, så det var några gånger den dagen som jag fick skriva datumet på det viset. Några av de gångerna var nog med flit, bara för nöjet att få göra det. 😀

Och när kommer då nästa magiska datum? Ja, det kan ju inte bli något 131313. För det skulle ju förutsätta att vi har 13 månader på året. Så man kan nog säga att idag är den sista dagen med magiska datum av denna typ!

Eller, om man ska vara petig med detaljerna så uppstår ju fenomenet igen år 2101-01-01, som då kan skrivas 010101. Läs det datumet mer noggrant igen. Alltså den 1 januari år 2101. Det är alltså först om 88 år och 20 dagar som fenomenen uppstår igen under en tioårsperiod! Så då kan man väl få tycka att dagens magiska datum är extra magiskt! 🙂

Nu finns det ju för all del två andra på sitt sätt lika magiska datum som jag minns. Det ena var nyårsafton den 31 december 1999 och det andra var den därpå följande nyårsnatten 1 januari 2000. Jag minns var jag stod då. Det var på Skeppsbron tillsammans med tusentals för att inte säga tiotusentals eller kanske t o m hundratusentals andra glada människor som ‘myllrade’. Och faktiskt intill den där stora granen som brukar smällas upp på Skeppsbron, som mediamogulen Jan Stenbeck tog initiativ till. Jag var faktiskt delaktig på ett litet hörn när det gällde arbetet med den där granen.

Det var ju en massa artistuppträdanden på en scen vid Skeppsbron då. Bl a återförenades Europe och spelade passande nog ‘The Final Countdown’ när det drog ihop sig till tolvslaget. När det magiska ögonblicket var inne blev det skålande med medtagen skumpa på platsen. 🙂

Ska man vara riktigt noggrann så var även nyårsaftonen året därpå också lite magisk. Visserligen handlade det då om att 31 december år 2000 skulle övergå till 1 januari år 2001. Och det låter ju som lite mindre märkvärdigt än ‘millennieskiftet’ året innan. Man ska man vara riktigt petig så var detta det ‘riktiga millennieskiftet’. För när år 1999 övergick till år 2000 så hade det ju faktiskt ‘baraä gått 1999 år sedan år 0 ‘startade’. Två millennier hade inte fullfordats förrän på nyårsafton 31 december år 2000, och år 2001 stod för dörren. Även denna nyårsafton infann jag mig på Skeppsbron och firade. 🙂

Vid dessa båda tillfällen var det grandiost med fyrverkerier och annat. Något särskilt fyrverkeriande med anledning av dagens magiska datum känner jag inte till. Jag får väl studera natthimlen ikväll. Det är ju möjligt att någon nyhetskanal uppmärksammar det med något litet inslag. Eller inte.  Jag uppmärksammar iaf det hela med denna lilla kria. Och avslutar den med ett lika enkelt som kortfattat och lättfattat ord, dagen till ära:

Skål! 🙂

Peter